När svallvågorna kring #metoo gick höga var det svalkande med Katharina Berndt Rasmussens (fil.dr, forskare i praktisk filosofi vid Institutet för framtidsstudier & Uppsala universitet) debattartikel i SvD. Hennes avsikt var att bjuda motstånd mot överdrivna reaktioner och motreaktioner, att nyansera och sortera bland allt som skrivs och sägs med en filosofs perspektiv.


Det var för mig var en välkommen röst i debatten, som koncist och pregnant beskrev nuläget. Med mitt personliga intresse för sociala förväntningar, normer och dess effekter på vårt beteende och våra val, bestämde jag träff med Katharina för att höra mer. Jag var bland annat nyfiken på hennes egna erfarenheter.

Hon gav ett exempel på hur filosofer kan resonera vid en rekrytering. Att de inte ser risken för bias (en persons sätt att värdera och reagera på omvärlden) exempelvis avseende kön, och därmed inte något de själva borde förbereda sig för – ha en särskild observans kring. ”Filosofen” kan ibland ha en övertro på sina egna intellektuella, analytiska förmågor att sätta sig över detta. Vilket får en att undra: vem kan vara helt neutral? Och hur vanligt är det att vi överskattar vår förmåga och underskatta vår högst mänskliga bias?

Vi har alla ett ansvar om vi vill att dessa normer ska ändras – i skolor och på arbetsplatser, i styrelserum och i hemmets förmodat trygga vrå.

— Elisabeth Ahremark

En annan aspekt Katharina belyste är svårigheten att överbrygga bilden av att ”filosofen” är en man. Det är så det ser ut i filosofihistorien där fokus legat på förmågan att föra tuff argumentation, den verbala förmågan att vinna debatten. Den traditionen har svårt att möta ett annat sätt och en annan argumentation som fokuserar på det mer konstruktiva, utan att vinna. Måhända en illustration av mäns och kvinnors olika normerade beteenden.

Det ÄR svårt att göra avsteg från normen, det är ovant och kan skapa friktion. Det möter jag ofta när jag arbetar med min workshop ”Att äga sin arena – för kvinnor som leder”. Vilket är en del av kärnan i #metoo. Kvinnors ”fostran” till att vara behagande, till lags, bibehålla god stämning, är i vuxen ålder helt impregnerad. Det får ofta kvinnor att tystna vid möten, att tacka nej till att ställa sig på scen, att smyga sig ur kränkande situationer och i värsta fall undvika att säga ett tydligt NEJ för att inte skapa dålig stämning. Liksom omvänt för män.

Denna normering har effekter på oss alla. ”Den grundar sig i en ringaktning av kvinnor. Det handlar om ett mindervärdeshållande, ett förminskande, som den enda möjliga och grundläggande förklaringen till varför förövarna tar sig friheter gentemot kvinnor, som vore uppenbart udda eller otänkbara gentemot män. Som gör att kvinnors ord, kvinnors kunskaper, kvinnors känslor inte räknas på samma sätt som männens”, skriver Katharina Berndt Rasmussen. Dessa normer som oftast är knappt skönjbara men ibland tar sig uttryck med fruktansvärda konsekvenser.

Vi har alla ett ansvar om vi vill att dessa normer ska ändras – i skolor och på arbetsplatser, i styrelserum och i hemmets förmodat trygga vrå. Hur vill vi att nästa generation beskriver normerna för kvinnor och män och vad behöver vi göra för att ta oss dit? Vilka samtal behöver vi föra NU?

Elisabeth Ahremark,
Partner Gaia Leadership